Yep, nu är alla tankar tillbaka. Jag kom på att förra hunden skulle fyllt 10 år idag, vilket satte igång alla bråk-tankar igen.

Sensommaren -05 märkte jag att det var något fel på honom. Något stämde inte, men jag kunde inte sätta fingret på det. Vid nyår bara några månader senare gick han bara ner i vikt och hade ingen ork längre. In på Albano, där han låg inne 3-4 dagar, över nyårshelgen. Tur att pojken inte brydde sig om raketer...

3 januari -06 åkte vi in till honom efter besked varje dag. Första två dagarna hade det blivit bättre, och han fick dropp och ätit med bra aptit. Sedan gick det utför direkt.

Vi fick komma in i ett av rummen. Vitt, tomt och ångesten steg. Efter några minuter kom dom in med honom. Det var knappt så han kunde gå och han var inlindad i filtar. Han hade alltid hälsat på alla, oavsett om han kände dom eller inte. Oss var han alltid överlycklig över att se. Men nu orkade han inte mer, utan sjönk ihop på golvet.

Han somnade in med huvudet i mitt knä, och blev inte ens 6 år gammal.

Den första gjorde jag för 1½ år sedan, och har under tiden funderat på hur jag kan fortsätta på den. Idag kom jag på en fortsättning, och har därmed påbörjat det -> bild 2.

Anledningen till nyansskillnader osv är att 1 är skannad, 2 är fotograferad med mobil.

Jag kan faktiskt inte sluta skratta, även om jag samtidigt skäms ihjäl. Dock vet jag inte varför eftersom jag inte har någon aning om vem människan är. Kanske är det för att hon är svensk?

Som sagt, jag har ingen aning. Skön är den i alla fall.